Hälsovårdsministeriet i Demokratiska republiken Kongo informerade i maj om en ny ebolaepidemi, den nionde i landets historia. Epidemicentret låg i ett avlägset område, men fall påträffades också i en närliggande större stad. Det här ledde till en globalt utbredd oro, att man står inför en likadan katastrof som i Västafrika år 2014.

Nu i juli är epidemin i Kongo i praktiken över, för det är redan en månad sedan det senaste ebolafallet. Var det bara en lycklig slump att epidemin tog slut, eller har det internationella samfundet lärt sig förebygga epidemier mer effektivt?

Spårande av sjukdomsfall, säkrare begravningar och ett experimentellt vaccin

I Kongo lyckades man med den grundläggande epidemihanteringen: sjukdomsfall identifierades snabbt och smittovägar spårades och avbröts.

De antropologiska metoderna är också mycket viktiga: samhällena måste få information om epidemin och hur man kan åtgärda den, exempelvis genom säkra begravningar. Också under den här epidemin i Kongo hade största delen av de insjuknade blivit smittade vid traditionella begravningar, då folk vidrör den avlidna.

Den här gången sköttes också många andra saker på rätt sätt. Myndigheterna i Kongo hade tidigare erfarenhet av hur man hanterar ebolaepidemier och de hade övat processerna. Det här var inte fallet i Västafrika. Världshälsoorganisationen WHO var också snabb i att hjälpa de lokala myndigheterna. Genast under de första dagarna mobiliserade WHO internationella experter ut på fältet.

Epidemiområdets avlägsna läge hade sina goda och dåliga sidor. För att kunna nå de insjuknade behövde man en helikopter eller så var man tvungen att resa flera dagar genom landsbygden. Å andra sidan spred sig epidemin långsammare i det här fallet, och man kom i gång med hälsoåtgärderna innan epidemin hann breda ut sig över stora områden.

Nu hade man också tillgång till ett nytt experimentellt vaccin utöver de etablerade bekämpningsåtgärderna. Vaccinet gavs främst till patienternas kontakter och till kontakternas kontakter. Den här vaccineringsstrategin (”ring vaccination”) har visat sig vara effektiv när man har brist på tid och tillräckliga resurser för en mera omfattande vaccinering. Vårdpersonalen och experterna på platsen vaccinerades också.

När och var bryter nästa epidemi ut?

Det är mycket svårt, om inte omöjligt, att förutspå nya epidemiutbrott. Därför är det viktigt att rikta resurserna till snabb identifiering och bekämpning av epidemier innan de breder ut sig.

Ebolaviruset sprider sig inte särskilt effektivt jämfört med många andra virus – exempelvis mässling smittar mycket lättare. Den värsta hotbilden skulle vara en mikrob som orsakar en allvarlig sjukdom och sprids lätt. En sådan kunde vara till exempel ett muterat, pandemiskt influensavirus.

WHO:s internationella hälsoreglement (International Health Regulations, IHR) förpliktar alla länder att utveckla och upprätthålla den nationella hälsosäkerhetens kapacitet. Genom att upprätthålla så kallade kärnkapaciteter (”core capacities”) ska länderna säkerställa att de kan förebygga, identifiera och vid behov förhindra hälsohot mot sin befolkning. Till dessa kärnkapaciteter hör framför allt ett ändamålsenligt övervaknings- och bekämpningssystem för smittsamma sjukdomar, tillräcklig laboratorieberedskap och kriskommunikation.

Det är i alla länders intresse att förbinda sig att genomföra hälsoreglementet. Tidigare fick länderna själva utvärdera sin beredskap att bekämpa hälsohot, men nu finns det vid sidan av denna självutvärdering en mekanism som baserar sig på en utomstående utvärdering (Joint External Evaluation). Den här så kallade JEE-processen inleddes år 2016, och för tillfället har hälsosäkerheten i 83 länder utvärderats. Experter från Finland och THL har också medverkat aktivt i processen – både genom att delta i utvecklingen av utvärderingsmekanismen och genom att utvärdera olika länders hälsosäkerhetsberedskap på fältet.

Finland har också utvärderats med hjälp av denna mekanism. De internationella experterna ansåg att Finlands hälsosäkerhet är mycket god. De lyfte dock fram en utmaning, nämligen hur man ska lyckas upprätthålla den goda nivån i samband med den omvälvande social- och hälsovårdsreformen. Faran är också att vi invaggar oss i en för stark känsla av trygghet, vilket småningom kan komma att sänka vår beredskap.

Murar hjälper inte – gränsöverskridande hälsohot har alltid funnits och kommer alltid att finnas

Även om vi sköter vår egen beredskap väl, måst vi komma ihåg att ingen kedja är starkare än den svagaste länken och det här gäller också för global bekämpning av epidemier. Därför bör Finland också i fortsättningen delta i att stöda de länder som har en sämre beredskap.

Det är ingen god strategi att bygga murar för att begränsa risker, för gränsöverskridande hälsohot har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Människor, djur och föremål kommer fortsättningsvis att röra på sig och transporteras över hela världen, och den här trenden är växande. Undersökningar visar att om man stänger gränser blir det de facto svårare att förebygga hot, eftersom det också blir svårare att få fram hjälp.

Hälsosäkerhetens hotbilder löses inte heller genom att man bara koncentrerar sig på åtgärder inom hälsosektorn. Undersökningar visar att avverkningar i tropiska skogar främjar uppkomsten av ebolaepidemier. Massdöd av apor betyder för sin del ofta att gula febern överförs till människor. Inte heller mikrobläkemedelsresistens kan förebyggas endast genom att människorna använder mindre antibiotika. Ett fungerande tväradministrativt samarbete är en förutsättning för en god hälsosäkerhet.

Varje resenär kan dra sitt strå till stacken för att motverka internationella hälsohot

De som reser i Europa under sommaren är knappast intresserade av internationella hälsoreglement eller bekämpning av internationella epidemier. Europa plågas dock fortfarande av mässling, vid medelhavskusten kan man smittas av West Nile-viruset, som sprids av myggor, och i arabländerna förekommer det fortfarande allvarliga coronavirusinfektioner. Vi är trots det inte utsatta för några akuta epidemihot för tillfället.

Var och en kan göra sitt för att främja den internationella hälsosäkerheten genom att ha ett gott vaccinationsskydd, inte röra vilda djur, äta trygg mat, följa god hygienpraxis och skydda sig mot myggbett.

Resesäkerheten är en del av hälsosäkerheten. När olika länder är i stånd att förebygga och identifiera situationer med hälsohot och omedelbart sprida information om dem till andra, drar också finländska globetrotters nytta av det.

×
×
×

Kommentera

Processing comments...

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *