Vänsterförbundets partiordförande Li Andersson skriver på Hufvudstadsbladets ledarsida (3.2.2017) om den svenska Välfärdsutredningens betänkande ”Ordning och reda i välfärden”, som publicerades i november 2016 och som föreslog begränsning av välfärdsföretagens vinster i Sverige. Utredningen tillsattes våren 2015 av den nytillträdde rödgröna minoritetsregeringen och har letts av tidigare kommunalrådet i Malmö, Ingmar Reepalu.
I det ursprungliga uppdraget ingick att avveckla de obligatoriska valfrihetssystemen i svensk primärvård. Då det snart efter regeringens tillsträde framgick att man inte kunde nå parlamentariskt stöd för ett dylikt förslag, ändrades utredningens direktiv och Reepalu har sedermera koncentrerat sig på att agera i vinstfrågan.
Utredningens resultat betraktades redan tidigt som givet: vinster skulle begränsas. Detta meddelade utredaren själv i massmedia långt innan arbetet var genomfört. Det intressanta med utredningens rapport är således inte slutsatserna, utan snarare vilken typ av argumentation som dessa byggs på samt hur man i praktiken skulle konstruera ett vinstbegränsningssystem utan risk för oanade konsekvenser för välfärdsindustrin och samhället.
Resultaten från enskilda studier går isär
Enligt Li Andersson påvisar utredningen att det inte räcker att enbart ställa kvalitetskriterier och kvalitetskrav på de privata företagen, utan att man även måste begränsa vinstintresset för att säkra kvaliteten på välfärden. Hon citerar utredningens argumentering om att det i fråga om vinstdrivna aktörer skulle finnas en större risk för sänkning av kvalitet och personaltäthet samt benägenhet att dra till sig brukare som är förknippade med låga kostnader.
Dessvärre bygger utredningen inte på övertygande fakta i frågan. Av betänkandets 850 sidor ägnas drygt 30 åt social- och hälsovårdens effektivitets- och kvalitetsjämförelser. Det refererade litteraturunderlaget är inte komplett, men visar ändå tydligt att det är svårt att hitta generella skillnader mellan privata och offentliga producenter. I vissa material är den offentliga lite bättre, i andra det privata.
Resultaten från enskilda studier går isär och resultat från tidigare studier är ofta svåra att upprepa i nya studier. På en punkt har man emellertid bevis för en entydig ändring: den svenska valfriheten, som jämställer privata och offentliga vårdproducenter, har lett till ökad etablering av producenter och bättre tillgänglighet i primärvården.
Även Riksrevisionens rapport användes reflektionslöst
I betänkandets underlagsmaterial återkommer en utredning från 2014 som Reepalu gärna citerar, Riksrevisionsverkets rapport ”Primärvårdens styrning – efter behov eller efterfrågan?”. I rapporten hävdades bland annat att valfrihetssystemen i Sverige bidragit till ökad ojämlikhet geografiskt och även socioekonomiskt i och med att flera nya producenter etablerats där de flesta i befolkningen bor, det vill säga i tätorterna och inte i glesbygden. Rapporten blev starkt kritiserad av forskare, dels för att vara selektiv med avseende på underlagsmaterial, dels för ensidig tolkning.
Precis som Reepalus rapport nu kan användas för att stödja vissa ideologiska uppfattningar, användes Riksrevisionens rapport reflektionslöst av en del finländska politiker för att måla upp en bild av valfrihet som orsak för ojämlikhet och rentav ökade hälsoklyftor. Detta trots att rapporten överhuvudtaget inte analyserade frågan om skillnader i hälsa.
Li Andersson har rätt i att man i Finland kan dra lärdom av erfarenheter från Sverige. Det kommer att vara oerhört intressant att följa hur utvecklingen i vinstfrågan utvecklar sig. Enligt många bedömare är det inte särskilt sannolikt att man politiskt lyckas med att införa ett vinstbegränsningssystem, men om så sker, blir det viktigt att studera konsekvenserna för välfärd och företagande. Min personliga uppfattning är att den svenska samhällsdebatten redan haft återverkningar i Finland, inte minst genom att välfärdsföretagen blivit mer angelägna att öppet redovisa sin verksamhet och ekonomi.
Trots nedskärningar finns det oberoende sakkunniga i Finland
Rollen som kunskapsförmedlare innebär ett stort ansvar. Det är lätt att hänvisa till erfarenheter från ”den svenska” eller ”den danska modellen”, om man vet att de flesta läsare eller åhörare inte har möjlighet att ta del av fakta. I denna situation är det viktigt att vara balanserad och inte nöja sig med att citera några svepande slutsatser utan även beröra faktaunderlaget och dess hållbarhet. Detta är sannolikt en uppgift som man i de flesta fall inte mäktar med som politiker. Men trots alla nedskärningar finns det i Finland en del oberoende forskare och sakkunniga, som är väl insatta i social- och hälsovårdens systemfrågor och som inte representerar några ekonomiska eller politiska intressen. Det bör finnas all anledning för politiker och massmedia att använda sig av deras kunnande.
Utan hänsyn till faktaunderlag kan även den finlandssvenska kunskapsförmedlingen om förhållanden i Sverige bli missvisande.
Mer information:
Temat behandlades också på den hälsoekonomiska dagen 3.2.2017 i Helsingfors.
Seminariets material (på finska och engelska)