Nyligen stod det i nyhetsrubrikerna att det framtida landskapet Nyland är tvunget att spara en miljard euro i sina utgifter för social- och hälsovård under nästa årtionde. Om man är tvungen att spara in en dryg femtedel av utgifterna på totalt 4,6 miljarder euro, kommer det att bli tunga tider för landskapets invånare. En sådan nedskärning lyckades inte ens under den ekonomiska recessionen på 1990-talet, och den kommer inte att lyckas nu heller.

Alla landskap kommer under nästa årtionde att få aningen mer pengar än i nuläget för att ordna social- och hälsovården. Även Nyland. Problemet är det att finansieringen ökar i mindre grad än befolkningens servicebehov. Finansieringen ligger efter servicebehovet i alla landskap, vilket beror på regeringens mål om att hejda den förutspådda ökningen av utgifter för social- och hälsovård på 10 miljarder euro till 7 miljarder euro före 2030. Det här lyckas om utgifterna ökar med endast 0,9 procent per år i stället för de tidigare 2,4 procent.

Nylands andel av denna 3 miljarder långsammare utgiftsökning motsvarar den andel av befolkningen som bor i landskapet. Det största landskapet, den största bördan.

De mindre landskapen har dock inte alls det lättare, i synnerhet inte som man i stor utsträckning har slopat det mål om integration som sparar på kostnaderna och utvidgningen av valfriheten sannolikt kommer att öka utgifterna. Visserligen kan verksamheten alltid effektiviseras och produktiviteten förbättras, men det är inte särskilt troligt att man genom dessa åtgärder ska kunna nå målet på 3 miljarder.

Enligt en utredning som NHG utarbetade för statsrådets kansli redan för ett par år sedan skulle man genom social- och hälsovårdsreformen allt kunna spara tre miljarder euro om alla producenter kunde producera social- och hälsovårdstjänster lika kostnadseffektivt, det vill säga lika billigt som den bästa producenten. Det här är givetvis inte möjligt i praktiken eftersom vissa blir efter hur de än försöker.

Konkurrens mellan producenterna medför sannolikt heller ingen ekonomisk glädje för landskapen. Producenterna konkurrerar om klienterna genom kvalitet, inte pris. Det är svårt att se genom vilka mekanismer eventuella produktivitetsfördelar skulle överföras till landskapen och skattebetalarna om valfrihetsmarknaden öppnas för företag utan priskonkurrens.

Finansieringen av social- och hälsovården frigörs från befolkningens servicebehov

I praktiken kan man uppnå målet om att stävja utgifterna genom att frigöra finansieringen av social- och hälsovården från befolkningens servicebehov. Den verkliga utgiftsökningen ersätts endast delvis till landskapen och utvecklingen av kostnadsnivån i landskapen följs genom det nya landskapsindexet, som inte har mycket att göra med social- och hälsovården. Detta trots att största delen av landskapets utgifter och personal kopplas till social- och hälsovården.

Därmed påverkas landskapens finansiering mer av den allmänna utvecklingen av förtjänstnivån (vikt 45 %) än av utvecklingen av personalutgifter inom social- och hälsovården. Finansieringen påverkas också av förändringar i konsumentpriserna (vikt 40 %), till exempel av hur priset på bananer utvecklas, medan det inte påverkas av priset på exempelvis sjukhusartiklar. Det är endast de socialskyddsavgifter som landskapen betalar (vikt 15 %) som har en direkt koppling till landskapets utgifter.

Landskapen har till på köpet gemensamt ansvar för utgifterna för social- och hälsovård. Om ett enskilt landskap hamnar i allvarliga ekonomiska svårigheter, är de övriga landskapen tvungna att hjälpa. Detta innebär att landskapets ekonomi lappas inte ur statens kassa, utan genom att minska finansieringen till de övriga landskapen.

Vad borde åtminstone göras för att rätta till finansieringen?

Det är i sig motiverat att med tanke på skattebetalarna begränsa ökningen av utgifterna för social- och hälsovård. Reformen skulle vara mer trovärdig om man accepterade det faktum att man inte genom politiska beslut och lagstiftning på så kort sikt kan påverka befolkningens åldrande och ökade servicebehov samt utgifterna.

Eftersom servicen i vilket fall som helst måste tryggas är det naturligt att man låter utgifterna öka enligt befolkningens servicebehov, det vill säga ungefär 1,5 procent per år enligt finansministeriets hållbarhetsunderskottskalkyler.

Dessutom borde landskapsindexets struktur rättas till så att den motsvarar den verkliga förändringen vad gäller kostnadsnivån för landskapens social- och hälsovård. Det är en självklarhet att finansieringen till landskapen måste ses över om riksdagen ändrar på deras uppgifter.

Oberoende av om tiderna är bra eller dåliga och oberoende av hur regeringens sammansättning ser ut, kvartstår det grundläggande problemet. Befolkningen blir äldre, behovet av service ökar och så gör även trycket på utgifterna för social- och hälsovård. Detta är den grundläggande orsaken till att det finns ett behov av att förnya social- och hälsovårdssystemet på djupet och försöka få utgifterna för social- och hälsovård att öka långsammare.

En aningen kortare version av texten publicerades på finska på tidningens Helsingin Sanomats debattsidor den 5 april 2018. Läs denna bloggtext på finska.

×
×
×

Kommentera

Processing comments...

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *